Vid all form av behandling som görs, oavsett det gäller hästar eller andra djur inklusive människor, finns en risk för oönskade effekter (biverkningar). Detta gäller inte minst vid ledbehandlingar. Risken att få en infektion i leden är en realitet. Antingen följer bakterier med nålen in genom ledkapseln eller så kommer bakterierna in efteråt via den kanal som bildas av injektionsnålen. Men det kan även förekomma att själva preparatet som injiceras är kontaminerat. Hur som helst så är en infektion i en led ett allvarligt hot mot hästens framtida brukbarhet. Det blir dessutom en hel del extra kostnader och även en lång kostbar konvalescens.
Det effektivaste sättet för att minimera risken för biverkningar i form av infektioner efter ledinjektioner är naturligtvis att minimera antalet nålstick in i leden. Vid alla injektioner uppstår ju en blödning där nålen penetrerat hud och ledkapsel. Blod är ett alldeles förträffligt tillväxtsubstrat för de flesta bakterier och ju flera nålstick i samma led desto mera blod kommer in i leden förutom de risker som beskrivits ovan.
Av denna anledning är den vedertagna rekomendationen att man INTE ska behandla en led samma dag som den är bedövad. Men detta efterlevs så gott som ALDRIG. Och detta ignorerar också försäkringsbolagen!?
De flesta försäkringsbolag följer idag den fackföreningsbundna så kallade Normgruppens rekommendationer vad gäller diagnostisk bedövning av leder före behandling. Det är således inte som smärtstillande före behandling som man bedövar leden utan som ett sätt (om än tvivelaktigt; läs mera om detta här) att fastställa området för hältan. Som ett exempel på detta är den gängse rutinen att om man misstänker att hältan kommer från låt oss säga höger fram, så ska man börja att bedöva lederna längst ner. Först hovleden. Sedan egentligen kronleden men denna led hoppar man i regel över (?). Därefter bedövar man kotleden och så vidare uppåt på benet. Mellan varje lagd bedövning springer man upp med hästen för att se om hältan är borta eller ej. Om bedövningen släcker hältan i låt oss säga framknäet så har man alltså stuckit en nål igenom ledkapseln på 2-3 friska leder innan man är framme vid den sjuka. Totalt med bedövning och behandling (som således egentligen ska göras några dagar efter bedövningarna) så har man alltså punkterat ett antal friska leder och förhoppningsvis även den som utlöste hältan. Många injektioner = större risk för komplikationer.
Nu kommer vi så till paradoxen (eller Moment 22 som det också kallas). Ledbehandling är förenat med risker för komplikationer. Därför måste man säkerställa att man behandlar rätt led. Men för att säkerställa att behandlingen sker i rätt led så tycker Normgruppen och Försäkringsbolagen att det är befogat att riskera att injicera i friska leder som då ökar risken för biverkningar vilket själva syftet med bedövningarna är att undvika. Hoppas det tvivelaktiga i deras resonemang framgår.
Ett enklare och betydligt säkrare sätt är naturligtvis att istället kontrollera lederna genom en ultraljudsundersökning. Då kan man fastställa vilken/vilka leder som behöver behandlas utan att riskera att sticka nålar i friska leder. Detta innebär färre ledkapslar som penetreras och därmed ökat precision på diagnoserna och mindre risker för biverkningar i form av ibland förödande ledinfektioner. Läs mer om detta här. Och som konstaterats ovan: Det effektivaste sättet för att minimera risken för biverkningar i form av infektioner efter ledinjektioner är naturligtvis att minimera antalet nålstick.
