Det som borde införas som en standard är att om hästen är ohalt initialt (det vill säga utan böjprov) så kan en böjprovsreaktion INTE anses som ett tecken på sjukdom. Böjprov borde ENDAST anses positivt (en reaktion på ohälsa) om det samtidigt finns en initial hälta på rakt eller böjt spår. Jag försöker förklara varför om ni läser vidare.

Att hältutreda en häst är ingen lätt uppgift. Många hävdar att det krävs ”talang” eller ”öga” för att bli framgångsrik. Men sanningen är nog snarare att det krävs vision och hårt arbete och att våga tänka utanför boxen.

De flesta veterinärer som idag utför hältutredningar på hästar använder ungefär samma metodik som togs fram för över 50 år sedan. Okey lite nytt har smugit sig in. Men i grund och botten är det ingen större skillnad. Man utför ”Strömsholms-metoden” eller böjprov som det numera kallas och därefter försöker man bedöva bort de reaktioner man fått fram i hopp om att få något att behandla. Nåväl de flesta försöker nog att utveckla detta system på sitt sätt men det är ojust detta som är problemet. För det blir då inte ett enhetligt, standardiserat system utan 100-tals eller kanske 1000-tals olika varianter på samma tema. De variabler som finns att tillgå är framförallt hur länge man böjer och hur hårt man böjer. Dessutom skiljer sig underlag, väderlek, ljusförhållanden och störande moment såsom andra hästar i löpargången och så vidare. Men även om vi bara tar hänsyn till de två första variablerna så blir antalet möjliga olika kombinationer enormt många. Man kan således inte tala om böjprov som EN metod utan som varje veterinärs egen variation på samma tema. Trenden i Sverige är att man idag böjer hårdare och under en längre tid än vad som ursprungligen var tänkt.

1997 gjorde man vid Veterinärfakulteten i Utrecht, Holland en test på hur dessa båda parametrar påverkade hur många hästar som ansågs halta.

The influence of the force applied and its period of application on the outcome of the flexion test of the distal forelimb was investigated in a group of eight sound horses. The degree of lameness after the flexion test was scored by a standard clinical classification, and by measuring the angle of maximum fetlock extension by means of the infrared light-based MacReflex gait analysis system. There was a good correlation between the clinical score and this electronically recorded kinematic parameter (r = 0.96). Both the force applied and the period of application affected the outcome of the test. Increasing the force applied by 25 per cent led to three horses being judged positive, instead of two when the normal force was applied. Doubling the time to 120 seconds resulted in four horses rather than two being classified as lame after the test. Reducing the force to 75 per cent or the time to 30 seconds resulted in all the horses being classified as sound. A flexion test lasting five minutes, either at 100 per cent force or at 75 per cent, classified six of the eight horses as lame. It is concluded that the flexion test should be defined more precisely in terms of these two factors in order to make its results more consistent and hence more useful.

Man kom alltså fram till att ju längre tid man böjde och ju hårdare man böjde desto flera hästar reagerade positivt (blev halta). Detta gällde förvisso bara framkotorna men åtskilliga liknande artiklar finns publicerade där man även böjt andra leder, bland annat framknän, eller carpalleder som det egentligen heter. Detta är ju inga nyheter utan har varit känt länge.

Hela denna vetenskapliga test publicerad i The Veterinary Record finns här.

Vad som dessutom efterlystes av författarna till denna artikel var en ”standardisering” av just hur hårt och hur länge man ska böja. Vad författarna inte verkar klara över är att redan för ett halv sekel sedan angavs just denna standard till (om jag kommer ihåg rätt) en tid på 60 sekunder under ett tryck av 3 kilopond. Men denna standardisering av hur ett böjprov ska utföras kan inte hjälpa särskilt mycket då tiden man böjer förvisso är lätt att hålla koll på men trycket med vilket man böjer är MYCKET svårare att mäta.

Anledningen att böjprov fortfarande används i de flesta hälsoundersökningar och besiktningar är sannolikt på grund av dess enkelhet att utföra snarare än dess förträfflighet i att visa på ohälsa. I alla fall hur böjprovsreaktionerna tolkas i dagsläget.

En lösning kanske är som sades inledningsvis:

Det som borde införas som en standard är att om hästen är ohalt initialt (det vill säga utan böjprov) så kan en böjprovsreaktion INTE anses som ett tecken på sjukdom. Böjprov borde ENDAST anses positivt (en reaktion på ohälsa) om det samtidigt finns en initial hälta på rakt eller böjt spår. Detta skulle ta bort en del av dilemmat med skillnader i hur hårt och hur länge man böjer.