Det finns väl få substanser inom det medicinska området som är så älskat av många och hatat av en del. Dess användning globalt sett bara ökar. Inte minst inom humansjukvården.

Så här ser den ut den lilla krabaten. En ganska enkel molekyl som synes. En kort kemigenomgång visar att den består av 6 st väteatomer, 2 st kolatomer 1 st svavelatom och 1 st syreatom. DMSO står för DiMetylSulfOxid. Dimetyl är de 2 (di=2) metylgrupperna (kol+3 väte) samt en sulfoxid (svavel+syre). Den är en färglös vätska som i dess renaste form stelnar redan vid +17 grader Celcius.

Det var i mitten av 1800-talet som man i Tyskland ville utveckla metoderna att göra papper från trämassa som man fick illaluktande svavelhaltiga biprodukter (sulfider). För att minska odören från processen omvandlade man sulfiderna till sulfoxid och DMSO var fött. Man upptäckte snabbt att denna DMSO hade mycket unika egenskaper genom att det var både vattenlösligt OCH kunde samtidigt lösa upp ett stort antal fetter. Man märkte också att om man fick DMSO på huden så dröjde det inte lång stund innan man fick en vitlöksaktig lukt från munnen vilket tidigt ledde till användandet av DMSO som bärare av olika substanser genom huden.

Men det var först 100 år senare (runt 1950) som den ”riktiga” kliniska forskningen började ta fart. Då framförallt i USA. Man kunde tidigt urskilja 3 skilda användningsområden; som skyddande vätska att förvara levande vävnader och organ (för transplantation), som en hjälp att få olika farmakologiska substanser att tränga igenom huden och som primär farmakologisk substans (framförallt antiinflammatoriska egenskaperna).

En av pionjärerna på användandet av DMSO på människor, Dr Stanley W Jacob, publicerande 1964 den allra första vetenskapligt grundade artiklen om DMSO som heter ”Dimethyl Sulfoxide  (DMSO): A New Concept In Pharmacotherapy. Jacob SW, Bischel M, Herschler RJ. Curr Ther Res Clin Exp. 1964 Feb; 6():134-5”. Dr Jacob lär ha sagt att om DMSO hade upptäckts av läkemedelsindustrien så hade det varit århundradets största vetenskapliga upptäckt. Dr Jacob använde DMSO på många olika sjukdomstillstånd på människor på University of Oregon. Han är inte längre klinisk verksam men skriver fortfarande på vetenskapligt grundade artiklar om DMSO och är grundare och författare i DMSO.org (se deras hemsida här).

1978 godkände U.S. Food and Drug Administration (FDA) Rimso-50, en 50%-ig DMSO-lösning för användning på en mycket svårbehandlad sjukdom i urinblåsan på människor (interstitiell cystit). Denna behandling används idag i hela världen (även i Sverige) och man har hittills inte kunnat hitta någon annan fungerande behandling mot denna sjukdom. Detta är den enda av FDA godkända användningen av DMSO på människor i USA. Inom veterinärmedicinen finns det dock en lång rad av preparat och användningsområden för DMSO som är godkända både som ren DMSO och i olika blandningar med andra substanser. Vid en sökning på PubMed.gov (som är den i särklass största medicinska databasen i världen) fanns 6 639 vetenskapliga artiklar om klinisk användning av DMSO (sökbegrepp: clinical uses of DMSO). Vid samma sökning på Google Scholar (Googles sökmotor för vetenskaplig litteratur) fanns cirka 319 000 artiklar!!!

 

Svenska Läkemedelsverket gjorde 2010 en genomgång av användningen av DMSO på ledinflammation på hästar. Hela artikeln finns att läsa här. Författaren Karl Ljungvall använde Svenska Wikipedia (jo ni läste rätt) när han sökte efter medicinsk användning av DMSO. Han konstaterade krasst att det inte fanns några publicerade artiklar om användning av DMSO vid ledinflammation på hästar i Sverige. Hela artikeln har en prägel av att författaren redan från början hade bestämt sig för att det inte var så bra att använda DMSO. Men författaren kunde inte riktigt helt avfärda DMSO som användbart för behandling av ledinflammation. De biverkningar på bland annat ledbrosket han hade hittat var alla av övergående karaktär och var inte värre än vid användning av kortison i leden. Han fann däremot flera positiva studier på knäledsinflammationer på människor som behandlats med DMSO. Kanske hade hans inställning blivit annorlunda om han funnit de 6 639 artiklarna i PubMed.gov som jag nämnde här ovan.

Frågan är ju varför Läkemedelsverket ens tar upp en substans till publicering när det inte finns något registrerat läkemedel för hästar i Sverige? Svaret kanske är därför att så många veterinärer använder DMSO i sin kliniska verksamhet?. Eller finns det någon/några som ”lobbat” och fått verket att ta upp frågan?

Samma år (2010) publicerade Läkemedelsverket också en genomgång av användandet av hyaluronsyra (”tuppkam”) på hästar. Nils Ivar Dolvik var författare och hela artikeln kan läsas här. Nu hade man gjort en lite bättre genomgång av publicerade artiklar men man konstaterade att det inte fanns några säkra uppgifter på att användningen av hyaluronsyra på ledinflammation på hästar skulle ha någon positiv effekt vare sig vid direkt injektion i leden, via intravenös tillförsel (direkt i blodet) eller via munnen. De biverkningar som fanns rapporterade var liksom med DMSO av mild och övergående karaktär.

Finns det då inga negativa rapporter från användning av DMSO inom medicinen. Svaret är: att det finns. Dock finns inga allvarliga eller livshotande biverkningar rapporterade.

Den mest kända biverkningen är den på kaniner. Man kunde se en grumling av linsen när man droppade DMSO i ögat på kaniner. Ryktet spreds att man fick ögonskador av DMSO. Det som dock glömdes bort var att denna grumling på linsen försvann när man slutade droppa DMSO i ögat. Det finns idag inga preparat med DMSO för användning vid ögonskador.

1983 publicerades en artikel där man använt DMSO mot cancer (American Cancer Society. ”Unproven methods of cancer management. Dimethyl sulfoxide (DMSO)”. CA Cancer J Clin. 1983;33:122-125) . Men redan innan den artikeln publicerades gick rykten om att DMSO skulle vara cancerframkallande. Verkligheten var dock att man testade om man kunde se någon positiv effekt om man blandade kemoterapeutiska preparat med 4% DMSO för att underlätta upptaget av läkemedlet i cancercellerna (vilket man gjorde men det dog inte fler cancerceller ändå). Man har däremot sett i laboratorier att höga koncentrationer av DMSO verkligen dödar cancercellerna men de höga doserna är även skadliga för andra celler. Däremot godkände FDA 2007 en substans för användning mot cancer som var ett resultat från DMSO-forskningen mot cancer.

De flesta biverkningarna som rapporteras är från användningen på huden. Huvudvärk, brännande känsla, utslag, klåda och torr flagande hud är de vanligaste. Men det som kanske främst hindrar från mera användning av DMSO är lukten från munnen och huden som kan utgöra ett socialt problem (man vill helst inte umgås med andra människor på grund av att man luktar illa).

Men typiskt för alla de rapporterade biverkningarna är att de alltid försvinner när man slutar med behandlingen.

På hästar finns ännu färre biverkningar rapporterade. I den ovan beskrivna litteraturgenomgången som Läkemedelsverket gjorde 2010 konstaterade författaren att;

”Det tycks som att DMSO minskar mängden inflammatoriska celler i både ledvätska och synovialmembran vid experimentell artrit. Vidare tycks inte DMSO orsaka några akuta inflammatoriska eller morfologiska skador i ledens vävnader”.

Alltså vid experimentell framkallad ledinflammation på hästar så minskade inflammationen i leden när man använde DMSO som läkemedel och man kan inte se att DMSO orsakar några skador i leden efter injektion in i leden. Det är således mindre biverkningar av DMSO än vid användandet av ”tuppkam” enligt Läkemedelsverkets genomgång ovan.