Efter att ha läst ett redaktionellt inlägg på Internetbaserade Hipppson, skrivet av Åsa Pernes, angående ledbehandling av hästar, så måste man nog tyvärr vara orolig för hur framtidens veterinärvård kommer att se ut vad gäller behandling av hästens vanligaste sjukdom, ledinflammation. På Veterinärfakulteten, SLU har man en något märklig syn på ledbehandling och djurförsäkringsbolagen motarbetar dessutom utvecklingen genom att inte ersätta alla typer av undersökningar.

I artikeln har man intervjuat docent Karin Holm Forsström, som är chef för hästkliniken på SLU och därmed också djupt involverad i utbildningen av nya veterinärer. Läs hela artikeln här.
Holm Forsström medger att man kan se ledinflammationer med hjälp av ultraljudsundersökning men att det därmed inte är detsamma som att en eventuell hälta härrör från just denna inflammation och därmed inte med säkerhet behöver behandlas. Detta är ett MYCKET anmärkningsvärt påstående.
Enligt Djurskyddslagen (SFS nummer 1988:534) 2§ står det: “Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.” En ledinflammation ÄR en sjukdom och SKA därför behandlas. Holm Forsström menar att hästen kanske inte lider av denna ledinflammation (läs-visar hälta) men det är ju likväl en sjukdom och därmed är vi som veterinärer skyldiga enligt lagen att behandla denna sjukdom. Vi som människor kan dessutom inte veta hur hästen upplever sin situation och att bara gå efter om hästen visar hälta på en löpargång eller inte kan knappast räcka som bevis på om hästen har ont eller inte. En hältutredning är ju för hästen en ovan och kanske skrämmande upplevelse och en ökad stressnivå kan ju mycket väl göra att hästen i den situationen inte visar hälta. Dessutom är en hältundersökning långt ifrån hästens dagliga belastningsnivå. Att springa några meter på en löpargång är ju knappast i nivå med den belastning lederna får vid träning och tävling. Därför kan vi ju inte heller veta hur hästen upplever sin ledinflammation vid normalt eller ökat arbete (träning-tävling). Därför är det viktigt att behandla ALLA sjukdomstillstånd som man hittar. Inte bara de som för dagen tycks orsaka smärta. Först då uppfyller vi djurskyddslagens krav på att vi måste behandla sjukdom.
Eftersom vi vet att ledinflammationer har väldigt svårt att läka utan behandling och att en obehandlad ledinflammation på sikt förstör leden (ledbrosket, ledkapseln) med risk för uppkomst av en artros (kronisk obotlig inflammation) eller en obotlig förändring av ledkapseln (så kallad villonodulär synovit). Artros kan förvisso också uppkomma genom andra orsaker som till exempel svaga muskler (på grund av inaktivitet) och rena trauma mot leden (till exempel obehandlad ledbandsskada och korsbandsskada) men obehandlad ledinflammation torde vara den vanligaste orsaken till artros hos hästar. Därför får man nog med rätta hävda att ALLA ledinflammationer ska behandlas även om det på undersökningsdagen inte går att fastställa att hästens hälta beror på just denna inflammation (av ovan nämnda orsaker). Förutom att sjukdom SKA behandlas enligt Djurskyddslagen så kan man betrakta behandling av ledinflammationer som ett förebyggande mot framtida betydligt värre problem. Som exempel kan vi se hur humansjukvården lägger stora resurser på att upptäcka sjukdomar före det blir ett allvarligt tillstånd. Förebyggande bröstcancerundersökningar och kontroll av stora kroppspulsådern (aorta) för att upptäcka eventuella aortaaneurysmer (utbuktningar av stora kroppspulsådern) är två exempel på detta. Att upptäcka detta innan det hunnit utvecklas till allvarliga, ofta obotliga/dödliga tillstånd, är ju av största vikt. Man bör på liknande sätt betrakta behandling av ledinflammation på hästar som ett sätt att undvika framtida betydligt allvarligare sjukdomar och inte bara för att lindra ett smärttillstånd för stunden.

Och så till detta med att lokalisera hälta med hjälp av bedövning av leden som docent Holm Forsström, normgruppen och flera försäkringsbolag tycker man bör göra även om man ser att leden är inflammerad med hjälp av ultraljudsundersökning.
Det finns fem symtom på en inflammation. Smärta, svullnad, rodnad, värme och funktionsnedsättning. Vi kan alltså inte ha en inflammation utan dessa fem symtom. Två av dem, smärta och funktionsnedsättning, ger båda upphov till det vi kallar hälta. Observera dock att det endast är EN av de fem inflammationsmarkörerna som påverkas av en bedövning. Nämligen smärtan. Man kan därför inte förvänta sig att en hälta går att bedöva bort till 100%. Syftet med bedövningen är således att minska den smärta som en inflammation skapar och därmed ska också hältan minska. Men hälta är ju bara ett symtom som kan ha många olika orsaker. Så om man bedövar en led och ser att hältan minskar så har man bara fastställt varifrån symtomet kommer. Man har inte fått en diagnos. Hältan kan bero på många orsaker såsom ledinflammation, ledkapselskada, ledbroskskada, ledbandsskada, meniskskada, korsbandsskada med mera. Många veterinärer likställer en positiv ledbedövning med att det är en ledinflammation som orsakat smärtan och behandlar leden därefter. Ledinflammation är visserligen den i särklass vanligaste orsaken till hälta men en ledbehandling enbart på en positiv ledbedövning är bara symtomatiskt (man behandlar ett symtom och inte en diagnos). Diagnos kan man endast få efter undersökning med ultraljud, röntgen, magnetkamera och andra liknande metoder.
Alla veterinärer vet vad som ofta händer när man bedövar bort en hälta. När man väl bedövat bort den initiala hältan, så dyker det upp en hälta på ett annat ben eller från ett annat område. Och efter bedövning av detta “nya” område så kan det komma fram ytterligare en ny hälta och så vidare. Ofta skulle förmodligen inte arbetsdagen räcka till för alla injektioner som kan behövas. Men hur noga man än genomför en hältutredning, så är det relativt vanligt att hästen vid återbesök efter ledbehandling visar helt andra hältor. Områden av smärta som kan ha funnits redan vid första besöket på kliniken men som inte gick att se vid det tillfället. Med hjälp av ultraljudsundersökning får man en diagnos att behandla vilket är väsentligt för att ge en bra prognos och välja rätt behandlingsmetod. Man sparar tid, pengar och inte minst lidande för hästen eftersom man inte behöver riskera att injicera i friska leder som man tyvärr ofta gör när man försöker lokalisera hälta med bedövningar.

Man måste också starkt ifrågasätta de djurförsäkringsbolag som inte ersätter denna typ av undersökning (med ultraljud) om inte leden med inflammation dessutom bedövas för att fastställa om hälta föreligger. Därmed riskerar man att bromsa utvecklingen av en metodik som ger en diagnos och prognos på en hälta, hjälper veterinärer att uppfylla djurskyddslagen, minskar lidande för hästen samt sparar tid och resurser åt hästägarna (och troligen också skulle spara pengar åt försäkringsbolagen). Visserligen krävs en hel del utbildning av veterinärer i ultraljudsdiagnostik och visst måste en hel del investeringar göras i maskinell utrustning, men till slut skulle det kunna bli riktigt riktig bra (i alla fall om vi hjälps åt).

Till slut-kom ihåg att hälta är ett symtom och ledinflammation är en diagnos. Hälta är alltid ett symtom på smärta och funktionsnedsättning men man kan ha en ledinflammation utan SYNBARA tecken på hälta (på grund av stress vid undersökning, alltför låg belastningsnivå vid undersökningen och så vidare) men alla inflammationsmarkörerna finns där ändå (smärta, svullnad, rodnad, värme och funktionsnedsättning) annars är det ingen inflammation. Och eftersom inflammation är en sjukdom så SKA den behandlas enligt Djurskyddslagen 2§.

Vid all form av behandling som görs, oavsett det gäller hästar eller andra djur inklusive människor, finns en risk för oönskade effekter (biverkningar). Detta gäller inte minst vid ledbehandlingar. Risken att få en infektion i leden är en realitet. Antingen följer bakterier med nålen in genom ledkapseln eller så kommer bakterierna in efteråt via den kanal som bildas av injektionsnålen. Men det kan även förekomma att själva preparatet som injiceras är kontaminerat. Hur som helst så är en infektion i en led ett allvarligt hot mot hästens framtida brukbarhet. Det blir dessutom en hel del extra kostnader och även en lång kostbar konvalescens.

Det effektivaste sättet för att minimera risken för biverkningar i form av infektioner efter ledinjektioner är naturligtvis att minimera antalet nålstick in i leden. Vid alla injektioner uppstår ju en blödning där nålen penetrerat hud och ledkapsel. Blod är ett alldeles förträffligt tillväxtsubstrat för de flesta bakterier och ju flera nålstick i samma led desto mera blod kommer in i leden förutom de risker som beskrivits ovan.

Av denna anledning är den vedertagna rekomendationen att man INTE ska behandla en led samma dag som den är bedövad. Men detta efterlevs så gott som ALDRIG. Och detta ignorerar också försäkringsbolagen!?

De flesta försäkringsbolag följer idag den fackföreningsbundna så kallade Normgruppens rekommendationer vad gäller diagnostisk bedövning av leder före behandling. Det är således inte som smärtstillande före behandling som man bedövar leden utan som ett sätt (om än tvivelaktigt; läs  mera om detta här) att fastställa området för hältan. Som ett exempel på detta är den gängse rutinen att om man misstänker att hältan kommer från låt oss säga höger fram, så ska man börja att bedöva lederna längst ner. Först hovleden. Sedan egentligen kronleden men denna led hoppar man i regel över (?). Därefter bedövar man kotleden och så vidare uppåt på benet. Mellan varje lagd bedövning springer man upp med hästen för att se om hältan är borta eller ej. Om bedövningen släcker hältan i låt oss säga framknäet så har man alltså stuckit en nål igenom ledkapseln på 2-3 friska leder innan man är framme vid den sjuka. Totalt med bedövning och behandling (som således egentligen ska göras några dagar efter bedövningarna) så har man alltså punkterat ett antal friska leder och förhoppningsvis även den som utlöste hältan.  Många injektioner = större risk för komplikationer.

Nu kommer vi så till paradoxen (eller Moment 22 som det också kallas). Ledbehandling är förenat med risker för komplikationer. Därför måste man säkerställa att man behandlar rätt led. Men för att säkerställa att behandlingen sker i rätt led så tycker Normgruppen och Försäkringsbolagen att det är befogat att riskera att injicera i friska leder som då ökar risken för biverkningar vilket själva syftet med bedövningarna är att undvika. Hoppas det tvivelaktiga i deras resonemang framgår.

Ett enklare och betydligt säkrare sätt är naturligtvis att istället kontrollera lederna genom en ultraljudsundersökning. Då kan man fastställa vilken/vilka leder som behöver behandlas utan att riskera att sticka nålar i friska leder. Detta innebär färre ledkapslar som penetreras och därmed ökat precision på diagnoserna och mindre risker för biverkningar i form av ibland förödande ledinfektioner. Läs mer om detta här. Och som konstaterats ovan: Det effektivaste sättet för att minimera risken för biverkningar i form av infektioner efter ledinjektioner är naturligtvis att minimera antalet nålstick.